Iidalainen

Det är ganska intressant hur ens känslor och humör verkligen kan gå upp och ner, från ena sekunden till den andra. Hur man ena kan stunden kan vara likgiltig till det mesta, "det är som det är", till att bli förbannad på sig själv, för all skit man har tagit - hur man lagt energi på människor som egentligen inte varit värda det. Till att sen bli glad, "livet är väl ganska behagligt ändå". En stund när jag tid att tänka sånt är när jag åker buss till och från skolan, det har både sin för- och nackdelar. Det är då jag vrider och vänder på saker och funderar, klurar och undrar. Men det som jag mest funderar över (ältar?) är varför det just är en viss typ av människor som lyckas korsa min väg, som man brukar säga.

Jag hade ett maraton samtal med Erica igår, och våra samtal brukar i huvudsak handla om just olika människor. Och då diskuterade vi varför det just är en typ av människor vi träffar på, och då menade vi den manliga sidan av de människor vi träffat på och kanske en gång känt eller kanske känner. Och jag tror bestämt att någonstans på mig står det "alla killar med brist på hjärnceller kom till mig" eller att jag, omedvetet, på någotvis sänder ut någon form av signaler som bara feliga människor kan känna av. Är det så? Eller hur kommer det är sig?

Människor som ljuger eller bara säger saker, som luras och hittar på. Saker man inte ska säga om man inte menar det. Varför beter sig människor på ett visst sätt, på ett sätt som inte alltid är så schysst mot andra? Kanske är det så att vissa inte bara tänker efter, utan bara gör och ja, skiter i vilket sen efter. Jag vet inte, det är i alla fall någon jag funderar på mycket. Något som jag kanske ödslar alldeles för mycket tid på. Egentligen.

Snow Patrol - Chasing Cars


Lars Winnerbäck - Kom hem nu


Timbuktu - Karmakontot


Ingen kan ljuga som vi eller vad tror ni
Jag tycker det liknar nån sorts
Sjuk typ av tragikomik o vi ramlar dit
Det sitter på karmakontot