Iidalainen

Jag sitter och lyssnar på Takida. Första gången ordentligt på hundra år känns det som. Dom hade gått sönder lite för mig där ett tag, men inte nu längre. Nu är det bra, nu funkar det, eller rättare sagt dom. Dom funkar att lyssna på - igen. Och oj vad jag har saknat tonerna från Tear it up, Bad Seed, Hole in the ground och från andra låtar. Aldrig någonsin igen ska jag låta någon ta någonting ifrån mig igen. Aldrig. Men självklart kommer man att minnas, sen om visa bryr sig mer eller mindre är en annan sak. Men jag är en sån som minns, vissa saker kommer alltid finnas kvar. Såna där små saker, som gör mig lite varm inombord när man minns dom. Som när jag var 14 och dökär i en kille, som då åkte moppe och jämt när jag träffade honom och dom han umgicks med så luktade dom, som vi då sa, "mopperök". Så när jag idag känner lukten av en moppe som åker förbi så tänker jag automatiskt på den tiden. Inte för att jag saknar personen på det viset, utan för att minns hur kär och glad jag var då och allt vi gjorde. Och det är just vad Takida gjorde (gör?), musiken fick mig att minnas, fast inte om killen från när jag var 14. Och när det nu bara var jag som brydde mig om vad som hände, så gör/gjorde det mer ont att minnas, det var/är inte med samma leende.

Men egentligen vad gör det? Visst, jag har bara lyckats träffa idioter. Men som den första killen, jag var ledsen när det tog slut, jag trodde i princip mitt liv var över. Jag visste ju inte då att det skulle gå över, men det gör det ju! Plus att vi var "små" då också. Jag menar, jag var 15 år när vi blev tillsammans och 17,5 när det tog slut, så han var ju egentligen ingen idiot. Som sagt, vi var ju små.

Det är egentligen inte många år mellan 17 och 20 år, men dom få åren gör en jävla skillnad. Man förväntar sig mer från någon som är 20. Man förväntar sig, i alla fall jag, ärlighet, rakhet och att en person vågar stå för sina känslor och sist men fan inte minst: mognad! Men det är, som vi har lärt oss, för mycket begärt av vissa människor.

Men jag tror att livet är rättvist, jag tror på "karma". Jävlas du med andras känslor kommer du tillslut bli bränd själv, du kommer då känna hur det känns att bli stående kvar ensam och det du kommer minnas (och ångra) är hur du behandlat andra. Hela det här året har varit en känslomässig berg- och dalbana för min del, men jag orkar inte med det mer så nu ska jag ändra på det. Det här får bli mitt avslut på något jag ältat allt för länge. Från och med nu ser jag det såhär: "Du kanske var 10 år äldre än mig, men jag är 10 gånger friskare än dig". Så, nu lämnar jag det här, den 29 juli stannar jag min berg- och dalbana. Jag vet att alla hittar någon, som Melissa Horn sjunger, som kan älska som bara kärlek kan.


(ett väldigt förvirrande och ganska rörigt inlägg men ändå så ärligt)