Iidalainen

Jag kan säga att jag är trasig. Ännu en gång. Ännu en gång måste man lappa ihop sig själv. Det kom som ett slag i ansiktet, eller ja, mer än så. Inte bara som ett slag i ansiktet, inte ens som ett slag i ansiktet och en spark i magen det kom som en brutal misshandel av mina känslor. Men det är väl så, den ena blir ledsen. Så är det väl nästan alltid, går väl kanske inte att undvika. Den fråga som snurrar mest just nu är; Kommer man någonsin kunna lite på någon igen? (alla som känner mig vet varför jag ställer just den frågan). När allt tydligen förändras på ett hjätslag. Ett hjärtslag som slår för någon bara dör ut. På ett ögonblick. Så det är väl någonting man verkligen måste lära sig, allt du har kan försvinna på en sekund. Och aldrig egentligen börja tycka om någon för mycket.